Det råder förkylning och regn i mitt liv för tillfället. Hade eventuellt kunnat erkänna en viss mysfaktor i en förkylning i kombination med snö, men när den sistnämnde då regnar bort så känner jag inte ens för att dricka varm choklad. Jag hade ju nästintill sett fram emot det då jag kände krassligheten krypa sig närmare förra veckan; att gosa ner sig under en filt med en löjligt stor kopp fylld till brädden med varm o'boy. Det som då skulle förhöja just den stunden skulle vara att blicka ut mot det vita landskapet utanför fönstret. Nej, nu istället sitter jag med en kall kopp te och kisar ut i ett försök att avgöra om det regnar. I näsan trängs bakterier och i halsen med.

Men nu när klagandet är överstökat kan jag ju gå vidare till lite mer spännande saker, som till exempel mitt liv. Har endast en dag kvar i skolan nu, även fast julavslutningen är först på onsdag. Tisdag är nämligen en ledig dag för mig och tackar och bockar för det, schemaläggar'n! Förutom en samling i aulan (där jag hoppas kamma hem marsipangrisen som agerar pris i årets julklappsrimstävling) så kommer min kära klass även att äta godis, lyssna på musik och ha ett litet quiz. Förhoppningsvis är jag även kry nog att därefter dra med de som vill till en pizzeria och därefter in till Liseberg för lite julmys. Tänk, om jag bara kommer ihåg att ta med kameran och jag kan, eventuellt, ha ett blogginlägg som rör direkta händelser i mitt liv.

Nej, nu blir det att försöka sluta svettas och titta klart på Shameless-avsnittet som ligger uppe i Netflix.
Puss och kram och så vidare!

Ja, jag tog ledigt från världen igår. Efter midnattspremiären av The Hobbit, som jag återkommer till snart, så fick resterande del av natten spenderas på gående fot i snön. Två och en halv kilometer avverkades av mig och min bundsförvant Jennifer och halv fem på morgonen kom vi hem. Ack, att bo utanför staden är inte alltid så nådigt om man ska ut mitt i natten under en vardag. Men hem kom vi och det var ju fint med en nattpromenad!

Föga förvånande vaknade jag med halsont. Svullna körtlar och en ömmande käke och allt som hör en julförkylning till. Har alltid bestämt hävdat att kyla faktiskt inte gör en förkyld utan virus och att det enda kylan gör för saken är att sänka immunförsvaret. Så givetvis måste jag påpeka det även här. Men jag hade väl säkert blivit sjuk med eller utan en nattpromenad och med det så tänker jag nu skriva lite om The Hobbit. Till exempel att den var förfärligt bra.

Alltså. Väldigt bra. Oerhört. Sagolik och välgjord och jag som vanligtvis avskyr 3D tyckte att filmen ibland  till och med förhöjdes just av att jag såg den i 3D. Sedan när jag ändå är inne på det ämnet så vill jag efterlysa 3D-clip ons till oss stackare som redan har glasögon på oss och behöver dessa för att se.

Men ja... Jag tänker inte säga supermycket om filmen annat än just hur bra den var och även tillägga att Martin Freeman vann mitt hjärta för åtta år sedan i och med sin medverkan i Love Actually. I år fortsätter han att hålla järngrepp om ovannämnda hjärta när han spelar Bilbo. Alltså, maken till gullig 40-plussare får man ju leta efter.

Nu tänkte jag klistra in diverse gif-bilder från filmen men det sket sig. I min jakt på sådana bilder ramlade jag nämligen över på något annat som jag tycker bör delas lite mer. Så ja, njut nu för här kommer lite kattiga bilder på Martin Freeman.

 

Det var ju en himla tur att jag aldrig lovade ett stabilt flöde av nya blogginlägg för ja... ett sådant har inte förekommit. Att jag ens uppmärksammar eventuella läsare på detta kan ju kännas löjligt; om man gräver lite i arkivet tror jag nämligen att detta är långt ifrån det enda inlägg som börjar med just ett sådant konstaterande.

Nu har det gått en vecka sedan jag sist skrev och jag vill ju gärna påstå att jag har hittat på en massa spännande grejer. Det har jag inte. Men jag har gjort lite roliga saker, i alla fall. Jag har bland annat handlat julklappar, fikat samt haft en singstarkväll med Jennifer och hennes mamma och låtsaspappa. Det var väldigt trevligt - lite cider och massa bra musik som Babyshambles, The Fratellis och Franz Ferdinand sjöngs.

Utöver det har jag även ätit choklad, druckit choklad och tänkt på choklad. Lite snö på det och julkänslan kanske infinner sig. Jag har faktiskt hjälpt hela julkänslan på traven och började idag konstruera min årliga och högst nödvändiga julspellista. Jag tänker inte avslöja för mycket mer än att den är väldigt bra och förtjänar att ackompanjera diverse julåtaganden så som bak och presentinslagning.

Imorgon blir det mer julhandel i sällskap av Malin som avrundas med varm choklad, lussekatter samt "Love Actually". Vid midnatt kommer jag infinna mig i stan i sällskap av Jennifer för midnattspremiären av "The Hobbit".
Det tjoar vi för!

 

Det är väldigt konstigt det där med kärlek - hur den tar sig uttryck och vart den kan riktas. Stort eller litet har ingen betydelse. Du kan älska dina vantar, du kan älska din pojkvän, du kan älska din katt, en kändis sneda leende och så kan du älska din lilla hamster. Det sistnämnda är just vad jag fått göra i två år och sex månader. En vit, mjuk, liten, sibirisk dvärghamster vid namn Edith som blev min en junidag för två år sedan och som idag försvann med den första snön.

Hon är kanske den kanske finaste hamster som någonsin funnits, och kanske låter det löjligt, men så var det. Hon hade sin egna lilla personlighet - en personlighet som innebar att hon älskade mat, hon älskade att springa men mest av allt så älskade hon att sitta på ens axel och att gosa. Hon sov i ens händer, byggde kojor i skjortkragar och flyttade in under kylskåpet när hon var trött på burlivet. Hon tuggade sönder mjuka små hus och byggde nya kojor av luddet, hon hängde i framtassarna i burtaket och hävde sig runt och hon avskydde bad.

Men nu den senaste månaden så var det inte riktigt så. Ett ben ville inte hänga med, ögon och öron verkade inte fungera heller och det växte tumörer. Lilla Edith var inte sur eller aggressiv för det; faktum är att hon rev av sig flertalet små utväxter/tumörer och kastade dem åt sidan.
"Haha, fuck you"
Lite sådan var hon mot dåliga grejer. Hon kändes helt enkelt som en glad skit.

Till och med idag när hon låg med hjärtklappning och pustade ut och försökte sova i min hand - när hennes kropp var helt ihopkrökt i krampande muskler och hon inte ens kunde titta, ja då försökte hon sig på flera joggingrundor.
Men sedan försvann all min ångest och strax därefter även Edith; hon mjuknade upp i mammas händer och hennes ögon var inte längre små springor som läckte smärta. De var stora, svarta klot på en varm liten kropp som inte längre huserade min lilla Edith. Det var en av de sorgligaste saker jag varit med om men ändå så fint.
Hon fick viras in i en gammal palestinasjal och sedan läggas i en burk dekorerad med färgglada hjärtan, varpå locket jag ristade in hennes namn och dagens datum. På locket stod redan "Full med kärlek" och med det som ännu en tröst, utöver att hon inte längre hade så ont, så gick jag och min familj ut i snön för att begrava henne.