Det är väldigt konstigt det där med kärlek - hur den tar sig uttryck och vart den kan riktas. Stort eller litet har ingen betydelse. Du kan älska dina vantar, du kan älska din pojkvän, du kan älska din katt, en kändis sneda leende och så kan du älska din lilla hamster. Det sistnämnda är just vad jag fått göra i två år och sex månader. En vit, mjuk, liten, sibirisk dvärghamster vid namn Edith som blev min en junidag för två år sedan och som idag försvann med den första snön.

Hon är kanske den kanske finaste hamster som någonsin funnits, och kanske låter det löjligt, men så var det. Hon hade sin egna lilla personlighet - en personlighet som innebar att hon älskade mat, hon älskade att springa men mest av allt så älskade hon att sitta på ens axel och att gosa. Hon sov i ens händer, byggde kojor i skjortkragar och flyttade in under kylskåpet när hon var trött på burlivet. Hon tuggade sönder mjuka små hus och byggde nya kojor av luddet, hon hängde i framtassarna i burtaket och hävde sig runt och hon avskydde bad.

Men nu den senaste månaden så var det inte riktigt så. Ett ben ville inte hänga med, ögon och öron verkade inte fungera heller och det växte tumörer. Lilla Edith var inte sur eller aggressiv för det; faktum är att hon rev av sig flertalet små utväxter/tumörer och kastade dem åt sidan.
"Haha, fuck you"
Lite sådan var hon mot dåliga grejer. Hon kändes helt enkelt som en glad skit.

Till och med idag när hon låg med hjärtklappning och pustade ut och försökte sova i min hand - när hennes kropp var helt ihopkrökt i krampande muskler och hon inte ens kunde titta, ja då försökte hon sig på flera joggingrundor.
Men sedan försvann all min ångest och strax därefter även Edith; hon mjuknade upp i mammas händer och hennes ögon var inte längre små springor som läckte smärta. De var stora, svarta klot på en varm liten kropp som inte längre huserade min lilla Edith. Det var en av de sorgligaste saker jag varit med om men ändå så fint.
Hon fick viras in i en gammal palestinasjal och sedan läggas i en burk dekorerad med färgglada hjärtan, varpå locket jag ristade in hennes namn och dagens datum. På locket stod redan "Full med kärlek" och med det som ännu en tröst, utöver att hon inte längre hade så ont, så gick jag och min familj ut i snön för att begrava henne.