Jag känner mig bortom all... normalhet? Nu hittar jag på ord också.
Fast normalhet kanske är ett ord... Men det låter så fel. Fasen, ska inte fundera när min hjärna sover.

I dag började jag gymnasiet, och jag skulle ljuga om jag försökte verka häftig och påstå att jag inte var nervös. Alltså fy fan. Visserligen var det bättre än vad jag trodde, och det som jag tyckte var jobbigast var nog den där tystnaden. 32 personer som inte känner varandra, två lärare som försöker få dessa personer att prata. Jag tror dagen bestod av nervösa skratt och obekväm tystnad. Halvhjärtade försök att hälsa på folk.
Men jag överlevde. Jag lyckades till och med att prata med folk. Socialpoäng till mig.


I brist på foton från skolan eller något annat intressant så... så... laddar jag upp lite foton, mest gamla.



 



Tack och god natt!

Igår gick jag ut på en promenad, 2,5 kilometeroch ett ex antal foton senare anlände jag hem och joggade på familjens crosstrainer i vad som motsvarade ytterligare 2,5 kilometer.
Jag kände mig relativt duktig. Mest för att jag verkligen behöver röra på mig. Hatar att behöva ta upp ett sådant ämne för jag finner det så extremt tråkigt att läsa själv, men det kändes värt att nämna.
Det är ju inte direkt som om det kommer hända igen.

Hur som haver, lite foton från promenaden: