En blogg om allt som faller mig in

Den omöjlige artonåringen...

Publicerad 2012-11-27 19:07:22 i Allmänt, Tankar,

Det är ganska ofta jag funderar på det där fenomenet där man startar ett band men börjar producera bandtröjor och planera logotyper innan man ens har första ackordet i första låten färdig. Den där peppen över ett projekt som liksom resulterar i att man börjar i helt fel ände; en pepp jag bara för någon sekund sedan upplevde då jag var nära på att börja designa temat på bloggen innan jag ens återupptagit bloggandet i sig.

Tack och lov lyckades jag stoppa mig själv innan jag satt med html-koder upp till halsen och nu sitter jag istället här och skriver ihop ett inlägg. Som sedvanligt är, då jag återupptagit bloggandet ett ex antal gånger vid det här laget, så måste jag understryka att jag antagligen kommer att misslyckas även den här gången. Det ligger liksom i min natur att aldrig riktigt fullfölja saker, främst för att jag snart kommer hitta något nytt jag vill pyssla med och då kommer allt annat flyga ur fönstret.

Med det klarlagt är det ju kanske bra att ha en riktlinje för bloggen, så jag vet kring vilka ämnen jag bör spåna och planera om jag mot all förmodan blir en produktiv bloggare. Problemet är att jag är oerhört... riktningslös? Om jag inte sitter still så är jag nog i rörelse fast i cirklar; och det kanske kan räknas som en riktning men det är en sådan där som inte leder någonvart.

Å andra sidan tänker jag att ett liv dokumenterat på internet är den ultimata moroten för att ta tag i grejer. Man vill ju inte framstå som en lat tråkmåns.

Men det har jag nog redan gjort ändå.

När jag ändå sitter här nu och skriver så kanske det är fint om jag gör ett någorlunda normalt inlägg, aka visar små utdrag ur mitt liv sedan jag sist skrev (och det var väl för sisådär femtio år sedan)

I icke kronologisk presenterar jag därför...


... En bild från när min klass anordnade en liten seconhand-butik i ett klassrum under skolans kulturdagar.

... Pigment från en gång då jag blandade ihop lite färg till olje- och temperamålningslektionen


... En mysig frukost jag gav mig själv en morgon. Den bestod av hallonte, äppeljuice, blåbärsbagel med philadelphiaost, minimorötter samt två diklofenak (hade en huvudvärk som varade i ca. månad i september och fick leva på de värktabletterna)

... Min hamster Edith som är gamma, skruttig, döv och halvblind men lika fin ändå


... En vit duva som under en naturkunskapslektion satte sig utanför fönstret. Roliga som jag och Lina är så gav vi duvan namnet Jonathan.


... Den manshatande papegojan Nicke som jag fick stifta bekantskap med i somras
... Och slutligen en solnedgång i somras efter en födelsedagsmiddag hos Max


Det var det för den här gången.
[infoga passande, trevlig och lagomt avslappnad hej då-fras]


Att värdera sig själv

Publicerad 2012-01-04 02:28:33 i Tankar,

Jag har länge varit väldigt tveksam till hur mycket jag ska skriva på min blogg och om det ens finns mycket att skriva om. Tankar, känslor och funderingar har jag ju kring det mesta saker men jag känner liksom inte att det ligger ett större värde i det. Så finns ju också alltid risken att man framstår som självömkande och det är nog den sista bilden jag vill ge av mig själv.

Jag vill ju inte framstå som självgod heller – som tror att folk är intresserade av vad jag tror och tycker. Det vore ju inte heller särskilt bra om jag skrev något och trampade någon på tårna för det hade ju gjort mig illa omtyckt.

Och i dessa banor kretsar mina tankar när jag vill skriva om något och oundvikligen leds jag in på ett ämne jag alltid tycks cirkulera kring. Vad är jag värd som en människa?

Att utgå från mig själv och mig själv enbart ger ju inte mig någon måttstock – men å ena sidan är det ju bara mig själv jag ska utgå från om man lyssnar på politiskt korrekta människor.
En politiskt korrekt människa skulle säga att jag har ett värde som människa och att det räcker, medan en uppriktig kapitalist cyniskt hade framfört att jag är värd vad jag producerar för samhället.
En sexist kanske tycker att jag är värd mer ju snyggare jag är.
Jag själv tycker att jag aldrig kommer uppnå något större värde, vare sig jag utgår från en kapitalists syn eller en sexists syn eller en politisk korrekt människas syn.

Och det är ju synd att man måste vara så elak mot sig själv och alltid jämföra sig med andra.
För förr eller senare inser man att den person man känt sig så liten jämfört med har känt sig just lika liten jämte en annan, den andra i sin tur jämte en tredje. Jag hoppas och vill tro på ironin i en eventualitet att den tredje kan leda tillbaka till dig och att vi alla bara avundas i cirklar.

Svar på frågor!

Publicerad 2011-11-07 20:50:09 i Tankar,

Lite spännande det här; mitt allra första inlägg tilläggnat att svara på frågor!
Nu kavlar jag upp ärmarna här och dyker ner i de fantastiska undringarna jag fått


Det står att du inte fotat mycket det senaste. Varför har det blivit så?
Oj! Jag tror det var så att det blev tråkigt när jag plötsligt fick lektioner i det i gymnasiet.
Det är nog det mest effektiva sättet att kväva min kreativitet.

Vad gör du helst när du är ledig?

Hm, jag tackar ju aldrig nej till en trevlig fest. Däremot är jag ganska introvert så jag
behöver mycket tid för mig själv om jag ska hålla min energi på dräglig nivå.

Varför hittar du på frågor du inte fått?
... Pass

Ska inte du plugga på inför provet i kultur- och idéhistoria imorgon?





eh hejdå. måste plugga

Pengar

Publicerad 2011-01-20 19:53:44 i Tankar,



Vatten, naturgodis och Nancy Sinatra på en måndagskväll. Och internetpoker.
Sammanfattningsvis en neutral dag, trött dag. Seg dag. Jag gick och lade mig vid 4 på morgonen men somnade långt därefter, trånga luftrör pockade på min uppmärksamhet och det var först efter en dos Ventoline (och jakt efter denna medicin i fråga) som jag tilläts lugn. Spenderade oroliga timmar på skinnsoffan och värmdes inte av täcket utan svettet som klistrade fast min hud mot den beiga soffan. Klockan 10 blev jag väckt och det var 5 timmars sömn. Jag vet inte vad jag tänkte eller kände i det sömndruckna tillståndet, men jag lyckades ta mig upp och göra mig i ordning och snart hade jag även fått i mig frukost (två polarbröd med smör och en kopp kaffe). Jag spenderade kvarvarande fritid med att spela ukulele, titta på tv och känna olusten ta över kroppen. Men det fick ta ett steg tillbaka; plikten framför allt heter det ju, och nu fick jag offra all apati för att ta mig till skolan. 4:ans spårvagn i kylan, Babyshambles och Arctic Monkeys i de rosa hörlurarna som jag alltid skäms lite över. Om jag funderade på något när jag satt på spårvagnen vet jag inte, det var mer oro. Folk måste ju tycka att det är lustigt med en flicka i gula kläder med skogsgrön väska ur vilken en röd ukulele sticker upp, å andra sidan kanske de avundades att jag vågade vara mig själv så.
Och ändå så är jag så långt ifrån mig själv jag kan vara.

Minuterna gick och snart fick jag dra de lite för stora, lerfläckiga kängorna över det ännu smutsigare spårvagnsgolvet och ut på isen. Jag hann inte långt innan jag blev stoppad, en sliten man rotade upp något ur fickan och hojtade på mig. Han visade sin licens, faktumförsäljare, och förklarade att socialpengarna inte kommit in. Han kunde inte köpa ut sina faktumtidningar och ännu mindre få tag på frukost. Frukosten kostar 23 kronor.
Har jag en tia eller kanske två - tre miljoner att undvara? Sen lägger han till ett nervöst skratt och ett "Skojade", för han vill ju inte be om för mycket. Jag tror inte jag insåg det då, att jag såg hans ego krympa lite, istället rotade jag igenom väskan och fick en klump i halsen när jag inte hittade en ynka enkrona, och jag fick sorgset meddela att jag tyvärr inte hade något. Och där gick jag iväg med min iPhone och nya väska och funderade på varför jag inte hade pengar, vad hade jag slösat pengarna på som var så viktigt?
Jag kunde inte minnas, men såg snart min chans när jag påmindes om ukulelen som vilade i väskan. Hade jag bara varit lite modigare hade jag sprungit tilllbaka och försökt agera gatumusikant, tjäna ihop inte bara 23 kronor till hans frukost utan kanske 67 kronor.

Men jag ville inte förnedra mig själv så där, stå och spela krasst på en röd liten ukulele och sedan komma för sent till skolan. Och nu inser jag att jag kanske hade behövt den där lilla törnen mot mitt ego, som ett agerande i solidaritet gentemot mannen med den slitna försäljarlicensen.

Om

Min profilbild

Josefine Bentzen

Jag heter Josefine. Mina intressen består av att köpa för mycket te, missbruka tv-serier, glömma läxor, vara på gränsen till hypokondrisk samt försöka få folk att skratta.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela