Det är relativt sent och just nu är jag relativt trött. Jag funderar mycket, relativt sett. Jag har relativt många brev jag aldrig skickat som ligger på hög och E=mc2 förklarar nog varför jorden och allt snurrar runt men antagligen inte varför jag inte köpt frimärken. Det var relativt längesen jag skrev klart breven, menar jag.



Okej, jag vet inte. Je ne sais pas. Verkligen. Även fast jag inte riktigt kommer förstå imorgon eller så, varför jag skrev det där så lovar jag mig själv att inte radera det. Det blir som en fin liten påminnelse om hur jag tänkte den där gången då jag var 16 år, uttråkad och relativt trött.


Relativt, älskar man inte bara ordet?

I torsdags satte jag åter fötter på svensk mark, andades in lite skonsammare luft och kände hur flygplanstrycket lämnat mig med en känsla av en krossad skalle. Borta bra, Paris fantastiskt - Men faktiskt, hemma var i den stunden så himla fint och bäst. Jag får hemlängtan så snabbt; efter en vecka i Paris var tanken på min varma säng mer lockande än vad alla färska croissanter från boulangeriet vid Rue Saint Maurs andra metróhållplats någonsin skulle kunna vara.

Det var mitt sjätte besök, men trots det hade vi mycket på schemat och jag fick för första gången uppleva Versailles, en picknick vid Eiffeltornet och konstmuseet d'Orsay där vi kikade på en utställning om brott och dödsstraff.
Både Versaillesbesöket och d'Orsay bjöd på konst som jag bara sett i skolböcker och på internet innan, och mitt hjärta skuttade lite när jag fick se konst av både Andy Warhol, Victor Hugo, Renoir och Van Gogh i verkligheten. Och Monet-tavlor som jag minns vi hade hängandes hemma när jag var liten, fast våra var inramade affischer.

Några höjdpunkter ur utställningen:


The Death of Marat - Jacques-Louis David


Big Electric Chair - Andy Warhol


Ecce - Victor Hugo

Det var så fruktansvärt mycket fint och tänkvärt, men de tre stod väl ut mest. Just för att den där Marat-tavlan alltid fascinerat mig, för att jag är så kliché och gillar Andy Warhol och för att Victor Hugo är en underbar författare och även konstnär. 

En av de bästa sakerna från Versailles, om man räknar bort Marie Antoinette och Ludvig XVI's sovrum och spegelsalen, var faktumet att jag fick se följande målning i verkligheten





Jag vet inte riktigt vad det är med mig och mitt intresse för konst, i alla dess former; Fotografi, musik, skulptur och måleri, tecknande, skrivande,film. Jag förstår väl mig bara på det, helt enkelt, och då menar jag inte på ett sådant sätt att jag anser mig ha de djupaste analyser på allt. Men jag känner ganska mycket när jag upplever konst (något som roar min familj då jag ofta blir helt upptagen av musik, böcker, filmer och dylikt).


Jag orkar inte riktigt gå igenom hela Parisresan, men jag kan i alla fall dela med mig av lite foton. Så ja.. enjoy(?)

Plötsligt ställs allt på ända och man står där, oförmögen att dra det minsta lilla skälvande andetag när man ser det där lilla livet som man nu har ansvar för. Förvåningen, chocken över en sådan oväntad ankomst, att plötsligt ansvara för en liten varelse som andas och känner och sover och kissar, som behöver en för sin överlevnad.

Men i lördags så hände det i alla fall, jag skulle möta min mamma på en parkeringsplats då hon handlat och det kändes först konstigt i magen, och det var precis då bildörrarna öppnades som det verkligen knöt sig och jag fullkomligen tappade andan. Med sig hade mamma sin vän och hans bonusdotter, och i denna dotters knä befann sig en liten bur med två dvärghamstrar i.

"Nu får du ta hand om dem, så ser vi om du är allergisk eller ej. Är du inte allergisk får du behålla den lilla vita där"

Och så blev Edith en del av mitt liv. En stor del, hon må vara liten och bitglad och kissa och bajsa på mig och sådant men det här är kärlek som inte känner några gränser. Vi har snart känt varandra i en vecka och det är först imorgon det blir på riktigt, då ska vi köpa vår helt egna bur till Edith och kika på någon liten kamrat till henne.














(För övrigt vet jag att det är ett känsligt ämne, huruvida man ska kalla dvärgväxta för litet folk eller korta eller så men Edith hade inga problem med att klassas som en dvärghamster, så ni inte tror att jag sitter här och diskriminerar menar jag...)