Plötsligt ställs allt på ända och man står där, oförmögen att dra det minsta lilla skälvande andetag när man ser det där lilla livet som man nu har ansvar för. Förvåningen, chocken över en sådan oväntad ankomst, att plötsligt ansvara för en liten varelse som andas och känner och sover och kissar, som behöver en för sin överlevnad.

Men i lördags så hände det i alla fall, jag skulle möta min mamma på en parkeringsplats då hon handlat och det kändes först konstigt i magen, och det var precis då bildörrarna öppnades som det verkligen knöt sig och jag fullkomligen tappade andan. Med sig hade mamma sin vän och hans bonusdotter, och i denna dotters knä befann sig en liten bur med två dvärghamstrar i.

"Nu får du ta hand om dem, så ser vi om du är allergisk eller ej. Är du inte allergisk får du behålla den lilla vita där"

Och så blev Edith en del av mitt liv. En stor del, hon må vara liten och bitglad och kissa och bajsa på mig och sådant men det här är kärlek som inte känner några gränser. Vi har snart känt varandra i en vecka och det är först imorgon det blir på riktigt, då ska vi köpa vår helt egna bur till Edith och kika på någon liten kamrat till henne.














(För övrigt vet jag att det är ett känsligt ämne, huruvida man ska kalla dvärgväxta för litet folk eller korta eller så men Edith hade inga problem med att klassas som en dvärghamster, så ni inte tror att jag sitter här och diskriminerar menar jag...)