Vatten, naturgodis och Nancy Sinatra på en måndagskväll. Och internetpoker.
Sammanfattningsvis en neutral dag, trött dag. Seg dag. Jag gick och lade mig vid 4 på morgonen men somnade långt därefter, trånga luftrör pockade på min uppmärksamhet och det var först efter en dos Ventoline (och jakt efter denna medicin i fråga) som jag tilläts lugn. Spenderade oroliga timmar på skinnsoffan och värmdes inte av täcket utan svettet som klistrade fast min hud mot den beiga soffan. Klockan 10 blev jag väckt och det var 5 timmars sömn. Jag vet inte vad jag tänkte eller kände i det sömndruckna tillståndet, men jag lyckades ta mig upp och göra mig i ordning och snart hade jag även fått i mig frukost (två polarbröd med smör och en kopp kaffe). Jag spenderade kvarvarande fritid med att spela ukulele, titta på tv och känna olusten ta över kroppen. Men det fick ta ett steg tillbaka; plikten framför allt heter det ju, och nu fick jag offra all apati för att ta mig till skolan. 4:ans spårvagn i kylan, Babyshambles och Arctic Monkeys i de rosa hörlurarna som jag alltid skäms lite över. Om jag funderade på något när jag satt på spårvagnen vet jag inte, det var mer oro. Folk måste ju tycka att det är lustigt med en flicka i gula kläder med skogsgrön väska ur vilken en röd ukulele sticker upp, å andra sidan kanske de avundades att jag vågade vara mig själv så.
Och ändå så är jag så långt ifrån mig själv jag kan vara.

Minuterna gick och snart fick jag dra de lite för stora, lerfläckiga kängorna över det ännu smutsigare spårvagnsgolvet och ut på isen. Jag hann inte långt innan jag blev stoppad, en sliten man rotade upp något ur fickan och hojtade på mig. Han visade sin licens, faktumförsäljare, och förklarade att socialpengarna inte kommit in. Han kunde inte köpa ut sina faktumtidningar och ännu mindre få tag på frukost. Frukosten kostar 23 kronor.
Har jag en tia eller kanske två - tre miljoner att undvara? Sen lägger han till ett nervöst skratt och ett "Skojade", för han vill ju inte be om för mycket. Jag tror inte jag insåg det då, att jag såg hans ego krympa lite, istället rotade jag igenom väskan och fick en klump i halsen när jag inte hittade en ynka enkrona, och jag fick sorgset meddela att jag tyvärr inte hade något. Och där gick jag iväg med min iPhone och nya väska och funderade på varför jag inte hade pengar, vad hade jag slösat pengarna på som var så viktigt?
Jag kunde inte minnas, men såg snart min chans när jag påmindes om ukulelen som vilade i väskan. Hade jag bara varit lite modigare hade jag sprungit tilllbaka och försökt agera gatumusikant, tjäna ihop inte bara 23 kronor till hans frukost utan kanske 67 kronor.

Men jag ville inte förnedra mig själv så där, stå och spela krasst på en röd liten ukulele och sedan komma för sent till skolan. Och nu inser jag att jag kanske hade behövt den där lilla törnen mot mitt ego, som ett agerande i solidaritet gentemot mannen med den slitna försäljarlicensen.